Barns empati och solidariska lösningar

Starka upprörande berättelser kräver form, men vilken? Min erfarenhet av att skapa för barnpublik är att små barn har en stor estetisk sensibilitet. Min teaterpublik har bestått av så små barn som sex månader och de reagerar på skönhet med stor observans. När jag ser film med tre- till femåringar kommer jag att tänka på vilken bra konstpublik de utgör. De kräver inte dramaturgi med lyckliga slut och har färre inlärda berättarformler. Där är barn bättre än vuxna. De diktar till eller löser problem i berättelsen.

Mitt liv som Zucchini är en prisad och älskad, men en smula stereotypt animerad film. Den väcker starka känslor för sina tilltufsade, människoliknade barnfigurer med stora vädjande ögon, snipiga näsor och små sorgsna munnar. Den är fyndigt gjord. I sin ofullkomlighet bär de leranimerade figurerna berättelsens trauman. Filmen lyfter och ramar in en oerhörd tematik – ÖVERGIVENHET.

Detta kräver etisk, stark och bra form. Filmen förser barnen och de vuxna i salongen med flera vilopunkter. Fler schyssta vuxna som bryr sig vid sidan om de sjuka, onda. Kraften och det originella i denna korta franska film är tron på kollektivet. Det franska samhället som det var en gång? Det funkar här.

Om vi skulle intervjua barnen i publiken utlöser förmodligen det öppna slutet, med de övergivna barnen som inte adopteras av den snälle polisen, stark empati och krav på en rättvis lösning. Verklighet och starka tabuämnen kan i rätt utförande utlösa just detta som är unikt för oss människor – mest hos barn – empati och beredskap till solidariska fantasier. Verkliga försök till solidariska lösningar.

Många filmer för barn löser sig alltför lätt i gulliga och lyckliga slut, som barnen dels inte tror på och som dels bromsar denna konstruktiva lösning. Öppna slut är bättre!

Detta leder mig till funderingar om det animerade kontra det naturalistiska. Under mina två år som barnfilmsambassadör har jag sett att det för de yngsta endast visas animerade filmer. För de äldre visas mer och mer ”verkliga” filmer, med riktiga skådespelare. När ett barn i min bekantskapskrets skulle se Siv sover vilse pratade hon om att hon skulle se otecknat. Under mina samtal har jag lagt märke till att även de yngre barnen längtar efter mänskliga uttryck i form av skådespelare. Sagofierade, ja, snällifierade illustrationer är resultatet av vuxnas nostalgi. Eller sadism. Barn vill VETA.

Strålande undantag finns. Komplext animerat om relationer och känslor är Pixars Insidan ut, eller animerade långfilmer för vuxna, som Signe Baumanes Rocks in my pocket.

Detta antingen eller – animation eller naturalism, förbud eller frihet får mig att önska mer av allt för barn. Behöver barnen kudde frågar man på biografen. De är kortare. Det är allt.

image-1

Från Mitt liv som Zucchini. Bild: Folkets Bio

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s