Reflektioner från en avgående Barnfilmsambassadör

God Bless the Absentees av Aneè Olofsson

God Bless the Absentees av Aneè Olofsson

Inför avskedet från hedersuppdraget som barnfilmambassadör bestämde jag mig för att summera mina erfarenheter i ett möte med vår kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Jag tog på mig min gröna basker, beställde tid och konstaterade att min erfarenhet är att barn njuter av att vara i en konstnärligt berättad värld. Min djupa upplevelse när jag möter en barnpublik är att de förändras och växer inför mina ögon under tiden de ser en film. Vi vuxna har glömt hur viktig fantasin är just för att växa. I nattens drömliv är vi mera lika barnen – konstnärligt utrustade.

Min gröna filmambassadörsbasker har tillåtit mig att tala och inspirera såväl eldsjälar som rädda och avstängda vuxna om varför barn behöver konst, allvar och ibland ett rejält tabu.

Men, jag är också rätt bedrövad. Det är så förbannat orättvisa förutsättningar för barn i Sverige. Klassamhället syns överallt. Sverige är ett mycket avlångt land med olika resurser och kunskap om barns estetiska behov i lika olika kommuner och län. Det finns heller ingen överblick som systematiskt kan visa oss den orättvisa fördelningen.

Visst skapas fantastiska mötesplatser där vuxna skapar möten mellan barn och konst. Jag ser många vuxnas engagemang. Här och var. Men orättvisan lyser så förbannat stark.

Men, det var orättvist redan när vi gjorde den förra barnkulturutredningen där jag satt med. Ändå drömde barn om att få se spelfilm och spela teater. Fast de inget sett. De längtar efter att få spela, leka och lära sig berättelser de inte kan hitta på själva. Forskningen talar om medfödda behov och berättelser. Som konstnär har vår jämlika skola naturligt varit min plats, en plats där vi möts och kan berika varandra. För där finns ju alla! Eller fanns?

Det handlar också om den orättvisa fördelningen mellan olika typer av barnfilm. Medan en Hollywoodfilm går upp i 150 kopior på biorepertoaren går en ny svensk film upp i 20 filmkopior som dessutom är dyrare att se.

Lärarna kämpar med nya kunskaps- och effektivitetskrav medan utbildningarna rensas på estetik. Krav som lurar av dem leken, skapandet och våra medfödda konstnärliga behov. När jag 2004-05 forskade kring och regisserade teater för sex månader gamla bebisar visade det sig att även så små barn vill och har kapacitet att se och förstå konst.

Jag har under mina två år som Barnfilmsambassadör velat peka på receptionsforskningens betydelse. Där handlar det inte om vad som är farligt för barn, utan om hur barn tolkar och utvecklar berättelser. I åldrarna 0 till 6 år utvecklar hjärnan till exempel flera miljarder synapser. Vad ger den forskningen mig?

Jo, argument som jag också tog med mig till Alice Bah Kuhnke. Alla resurser borde omfördelas vad gäller konsten i dialog med modern kunskap.

Sanningen är att vi vuxna, trots vår utbildning, aldrig förstått att nyckeln till människans möjlighet till kreativitet och förmåga att skapa humana lösningar ligger i barndomen. Hur vårdar vi den insikten?

Hur vårdar vi barns vilda tänkande – fantasi, skapande och utmanande berättelser? Att vuxna konstnärer går igenom långa utbildningar utan att möta barn eller barndomsbegreppet är idioti.

Utbilda konstnärer, lärare – ja, alla, att se barns behov av skapandet.

En av mina upptäckter är tyvärr att det förakt jag själv mött för teater för barn är ännu större på barnfilmsområdet. Medan barn äter, läser, tänker och skriver film. Film är det nya språket och barn läser det bättre än vi, deras lärare.

Till slut, en önskan och vision från mig och Svenska Filminstitutet som jag också framförde för vår kultur- och demokratiminister: att kulturdepartementet tillsammans med utbildningsdepartementet skapar en utredning och plan för hur varje svenskt skolbarn ska få möta konst –­ i allt från film till teater.

Jag hade allt detta på hjärtat och inför den djupa orättvisan började jag gråta. Storgråta. Alice Bah Kuhnke tog det bra och ställde en viktig följdfråga – varför har barn inte en större betydelse än så här i vår tid?

 

Fotnot. Fotot som illustrerar detta inlägg hänger på väggen i Alice Bah Kuhnkes kontor.

Sommar, lek och surfplattor

Ni vuxna och barn…

Nu är det efterlängtad sommar och tid för leken.

Barnavårdscentraler har försetts med stödmaterial med faktiska råd om små barn och surfplattan som leksak. En efterlängtad hjälp till oroliga föräldrar som forskaren Malin Bergström tagit fram tillsammans med Statens Mediaråd om hur och hur mycket vi ska låta barn umgås med surfplattan.

Bergström ger några förnuftiga regler om tidsbegränsning och metoder. Föräldrar ska inte ha dåligt samvete när barnen får dyka in i spel och bilder. Budskapet går ut på att skapa ett vettigt digitalt beteende tidigt. Att ha tid kvar för lek.

Det viktigaste och svåraste rådet är kanske att vi vuxna måste intressera oss och dela barnens upplevelser. Och sätta ord på upplevelser! Hotet mot barnen är ju vår ständiga tidspress.

Barnfilmsambassadören gläder sig åt denna första perceptionsstudie. Forskning behövs, vuxnas konstanta oro bör ersättas med fakta om den fantastiska bildvärld barnen redan erövrat – ibland bakom våra ryggar. Barn jag möter i alla åldrar kan otroligt mycket om bildberättande.

Nu önskar jag mig få läsa efterlysta skräckfilmsidéer från skolbioaktiva från hela landet. Ni unga mediavana zombieälskare och ni lärare som gillar barns skräckberättelser som sund lek mot oro – hjälp till!

Sommarlovet är långt. Ni kan skicka bilder också.

Vi hörs!

Efterlysning: Skräckfilmsidéer!

När jag gästade barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF i våras så uppmanade jag barnpubliken i en fullsatt biosalong att skriva ner sina egna skräckfilmsidéer och skicka dem till mig.

Nu har jag fått en hel bunt läskiga, spännande och inspirerade idéer från Näslundsskolan i Hallstahammar! Här vill barnen se filmer om ”psykostalker”, ”tjocka ormar”, ”långa knivar”, ”en självgående bil som följer efter dig”, ”porslinsdockor”, ”zombiebebisar” och ”Olof Palmes mördare kommer tillbaka med syrgasmask och dödar barn med kniv”. Några elever har skrivit hela synopsis, några av dem har illustrerat sina idéer och några har listat allt de tycker är skrämmande. Jag kan konstatera: min uppmaning har satt i gång fantasin!

Och nu riktar jag mig till alla barn i Sverige med en uppmanande vlogg: Skicka fler idéer till mig på temat ”Skräckfilm som jag vill se den”! Och till vuxna bloggläsare: Sprid gärna denna vlogg till alla barn i din närhet!

Skriv dina idéer i kommentatorsfältet här på bloggen eller skicka dem via mejl barnfilmsambassadoren@filminstitutet.se eller per post Barnfilmsambassadören, c/o Malena Janson, Svenska Filminstitutet, Box 271 26, 102 52 Stockholm.

Efter sommaren lovar jag att berätta om de idéer jag fått in!

Är våldsamma kvinnor läskigare än våldsamma män?

Flickan mamman och demonerna_Blogg

I dag skriver jag om min egen film, det vill säga jag har tillfälligt tagit av mig barnfilmsambassadörens gröna basker. Och gör en genusspaning utifrån kritiken mot Flickan, mamman och demonerna.

Visst får och ska min film granskas kritiskt – men hur ser det ut med rättvisa och normer?

Blir vi räddare för våldsamma kvinnor än våldsamma män? Är det läskigare om en mamma är hotfull mot ett barn än om en pappa är det? Är mäns brutalitet så mycket mer accepterad, så vardagligt förekommande i film, att skurken blivit en manlig stereotyp?

Diskussionen om modersporträttet i min film antyder det, eftersom den innehåller flera repliker och utsagor som visar att vuxna blir rädda för filmens mamma. Många vuxna, även professionella filmkritiker, tycks bli blockerade av Siri-gestalten. Filmgranskarna på Medierådet hävdar till exempel att barn under 15 år kan ta skada av skildringen av en familj som består av en åttaåring och en psykiskt sjuk mamma. Trots att det tydligt framgår att mamman styrs av demoner och inte är elak i sig. Och Aftonbladets recensent Jens Peterson skriver under rubriken ”Plågsamt otäckt att se” att ”modern är oberäkneligt skrämmande hela tiden”.

Kan det vara så att landets skakade filmkritiker och medieråd möjligen har större tolerans för manliga hotfulla figurer? Eller vad ligger annars bakom den ovanligt hårda bedömningen av en film noggrant framarbetad för barn i skolåldern med vuxet sällskap?

Här följer utdrag ur tämligen brutala filmer som Medierådet har försett med 11-årsgräns:

The selfish giant
”Framställningen innehåller inslag av barn som far illa och befinner sig i utsatta situationer, uppslitande gräl, slagsmål, hot, samt en pojke som förolyckas […].”

Mig äger ingen
”Framställningen innehåller flera inslag av högljudda och dramatiska familjegräl som vissa gånger slutar med våldsamheter, hotfulla situationer samt skildringar av ett barn som lever i utsatthet […].”

Beasts of the southern wild
”En skildring av några människor som vägrar att lämna sina hem inför en stundande orkan. Framställningen innehåller inslag av en pappa som uppträder hotfullt och oberäkneligt, en liten flicka i olika utsatta situationer, närbilder på döda djur och en döende man […].”

Pojkarna
”Framställningen innehåller inslag av hotfull stämning, slagsmål som resulterar i blodvite samt en ung man som berättar om en våldtäkt av ett barn som bedöms kunna medföra oro och stark rädsla […].”

Min så kallade pappa
”Framställningen innehåller inslag av ett utsatt och ensamt barn som övergivits av sin mamma och pappa, man som förlorar medvetandet och faller ihop och en utdragen och mycket realistiskt skildrad förlossningsscen med en skrikande gråtande kvinna i stora smärtor […].”

Det finns fler exempel, som sagt, som ni själva kan läsa här.

Pappor får vara våldsamma och grova i mun men inte mammor, såsom Siri i min film.

Tack Joachim Bergenstråhle som ”bara” läste innantill.

 

Barnvaktsbio, nej. Skolbio, ja!

Att erövra vuxenvärlden är det skimrande mål vi barn har, tror jag; men hur vi ska utveckla oss och ta oss dit – omfatta allt och step by step erövra självständighet – det är en gåta. Vägen dit går genom nya smällar och ljuvligheter och både sega och utmanande upplevelser. Vi får nya ouppnåeliga mål.

Vi ska testas och härdas för att bli vuxna. Bildningsresan går genom möten med konst och barnunderhållning och även ”vuxenförbjudet” av olika slag, och det viktigaste är reflektion med andra om detta – om hur det är att vara människa – och vilka fruktansvärt olika sätt det finns att bli människa på.

Filmer som innehåller komplexa berättelser, och som anspelar på maktlöshet eller grymhet i barndomen, behöver ett bra samtal med en empatisk vuxen för att göra den lite ovana upplevelsen legitim och spännande.

Många konstnärer noterar just nu en rädsla från vuxna, och ökade krav på att censurera det de oroas av. Verkligheten är svår att ändra men barnkultur kan ju strypas.

Barnfilm som ”barnvaktsbio” är för vuxna utan fantasi. Föräldrar som vill vara fria från barn och ha det ofarligt och säkrat. Vi barn klarar föräldrafritt, men vi vill ju växa och utmanas!

Se till att dina barn får ta del av intressanta samtal. Se till att de får ta del av skolbio!

Läs mer:

Om att boka skolbio

BUFF 2016, Malmö

Skolbiodagen 16 mars 2016, Malmö

Mediesvaret på min önskan om ett kulturprogram för barn

Hörde den mångassociativa Martina Montelius – författaren, dramatikern och ibland rasande roliga ståupparen – tala i skolbioårets startfält i Göteborg 2015. Martina sprutade ur sig bra, fräcka idéer till vuxenheten, om barns skapande. Vi var där för vår hjärteangelägenhet ”bra film för barn och unga” och jag talade med henne efteråt.

– Borde inte du göra program för barn om konst – ett samtalsprogram med barn? Det finns inget sådant, sa jag.

– Ja, med dig, skrattade hon.

Så: Jag gick till en vaken kanalchef för public service med min kanonförnyande idé. Vi åt en semla i februari och  jag föreslog ett konst- och kulturprogram för och med barn. En avancerad dialog. Nu sänds programmet ”Skavlan junior” i åtta avsnitt. Detta är det stora mediesvaret på min tydliga önskan om ett kulturprogram för barn; att träna reflektion om konst och ha en verklig dialog med unga.

– Det ska vi väl följa?!

Se Skavlan jr på svtplay, avsnitt 1

Se Skavlan jr på svtplay, avsnitt 2