En barnfilmsambassadörs ajö

Gröna baskern har försvunnit på något tåg någonstans så det passar bra.
Och ajö tar jag helst med några skräckfilmer:
Spöklika, snitsiga och roliga.
För läskiga? Borde kanske censureras? Döm själva. De barn som har gjort dem har haft kul!
Filmerna är gjorda av eleverna i sjätte klass på Filminstitutets kompisskola Björngårdsskolan i Stockholm. Till sin medhjälp hade de filmaren och filmpedagogen Erling Ericsson.
Han skriver så här om arbetet:

Tema: SKRÄCK
Ett riktigt önskeprojekt. Fin respons från skolan.
Klassen delades upp i fyra grupper med fem till sex elever i varje grupp.
Vi utgick från min metod ”att berätta med ord, bilder, rörelse och ljud” där ord står för manus (storyboard). För detta första steg i produktionen fick vi 90 minuter. Det var intressant att se hur eleverna samarbetade och kom fram till fyra berättelser baserade på deras uppfattning om skräck och skräckfilm.
Nästa steg: att bildsätta berättelserna. Redan i en storyboard finns ju bilder, men nu skulle ”skådespelarna” skapas. Jag föreslog cut-out som teknik, figurer i papper med lösa armar och ben och olika ansiktsuttryck. Blev väldigt ”verkligt”, tyckte eleverna. Även här arbetade vi i 90 minuter.
Animationen fick i princip en dag per film. Det behövdes. Alla var delaktiga och animerade i min särskilda animationslåda. Nu med en surfplatta på taket. Perfekt teknik för elever vana vid just surfplattor.
Filmerna redigerades under arbetets gång. Händer suddades ut och scener förlängdes eller kortades. Till slut ljudsatte eleverna filmerna med sina egna röster.
Premiärfest hade vi på skolan med visning av filmerna och mingel. De flesta föräldrar var där.
Nu känner jag ett behov av att diskutera begreppet skräck med filmerna som utgångspunkt. Jag såg mer skaparglädje än skräck hos barnen.

Ja, djupare sett är berättandet kanske ett sätt att hålla skräcken för att dö på avstånd?
Alla spökhistorier vi berättar för varandra under våra liv handlar kanske också om att närma sig det förbjudna?
Titta på de roliga filmer som barnen har gjort. Gemensamt innehåller de sådant vi alltid möter i skräckfilm: famlande i mörker, något okänt som bankar på dörren, leva, dö, vakna, det groteska med blod, blod, blod…
Kanske handlar de om det vi vet något om: LIVET och att dessa skräckberättelser får oss att känna oss LEVANDE.
Nästa utmaning är det spännande livet!

Jag har i två år varit på resa i det avlånga Sverige och mött många som jobbar med unga och film och jag har fått sprida budskapet:

  1. SE OCH UPPLEVA FILM
  2. UNDERSÖKA FILMENS SPRÅK
  3. GÖRA OCH SKAPA FILM

Det borde alla få! Många barn har sagt att de för sällan får gå på bio och njuta i salongens mörker.

Hej på er, vi ses! Min djupa övertygelse är kvar. Och ser ni mig marschera med det där gamla plakatet från 70-talet: ”Fantasin till makten” – gör fler och egna.
I vår tid av stress, perfektionism och jakt på skolbetyg bör den parollen dammas av.
Alltför många barn får lära sig alltför lite om hur mycket de kan fantisera och uppleva.
Så: in i biomörket med er allihop!
Nu finns det snart en ny barnfilmskonsulent.
Nu ska det väl äntligen hända något. Eller?

https://youtu.be/Ubf_98pAgHY  Dark Room

https://youtu.be/5qvqZe7j8E4  Den sjuka doktorn

https://youtu.be/xikn8e3aLb8   The Doll

https://youtu.be/ur6rhzMGYhk  Lights on

Suzanne2.jpg

Foto: Karin Alfredsson

 

 

Reflektioner från en avgående Barnfilmsambassadör

God Bless the Absentees av Aneè Olofsson

God Bless the Absentees av Aneè Olofsson

Inför avskedet från hedersuppdraget som barnfilmambassadör bestämde jag mig för att summera mina erfarenheter i ett möte med vår kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Jag tog på mig min gröna basker, beställde tid och konstaterade att min erfarenhet är att barn njuter av att vara i en konstnärligt berättad värld. Min djupa upplevelse när jag möter en barnpublik är att de förändras och växer inför mina ögon under tiden de ser en film. Vi vuxna har glömt hur viktig fantasin är just för att växa. I nattens drömliv är vi mera lika barnen – konstnärligt utrustade.

Min gröna filmambassadörsbasker har tillåtit mig att tala och inspirera såväl eldsjälar som rädda och avstängda vuxna om varför barn behöver konst, allvar och ibland ett rejält tabu.

Men, jag är också rätt bedrövad. Det är så förbannat orättvisa förutsättningar för barn i Sverige. Klassamhället syns överallt. Sverige är ett mycket avlångt land med olika resurser och kunskap om barns estetiska behov i lika olika kommuner och län. Det finns heller ingen överblick som systematiskt kan visa oss den orättvisa fördelningen.

Visst skapas fantastiska mötesplatser där vuxna skapar möten mellan barn och konst. Jag ser många vuxnas engagemang. Här och var. Men orättvisan lyser så förbannat stark.

Men, det var orättvist redan när vi gjorde den förra barnkulturutredningen där jag satt med. Ändå drömde barn om att få se spelfilm och spela teater. Fast de inget sett. De längtar efter att få spela, leka och lära sig berättelser de inte kan hitta på själva. Forskningen talar om medfödda behov och berättelser. Som konstnär har vår jämlika skola naturligt varit min plats, en plats där vi möts och kan berika varandra. För där finns ju alla! Eller fanns?

Det handlar också om den orättvisa fördelningen mellan olika typer av barnfilm. Medan en Hollywoodfilm går upp i 150 kopior på biorepertoaren går en ny svensk film upp i 20 filmkopior som dessutom är dyrare att se.

Lärarna kämpar med nya kunskaps- och effektivitetskrav medan utbildningarna rensas på estetik. Krav som lurar av dem leken, skapandet och våra medfödda konstnärliga behov. När jag 2004-05 forskade kring och regisserade teater för sex månader gamla bebisar visade det sig att även så små barn vill och har kapacitet att se och förstå konst.

Jag har under mina två år som Barnfilmsambassadör velat peka på receptionsforskningens betydelse. Där handlar det inte om vad som är farligt för barn, utan om hur barn tolkar och utvecklar berättelser. I åldrarna 0 till 6 år utvecklar hjärnan till exempel flera miljarder synapser. Vad ger den forskningen mig?

Jo, argument som jag också tog med mig till Alice Bah Kuhnke. Alla resurser borde omfördelas vad gäller konsten i dialog med modern kunskap.

Sanningen är att vi vuxna, trots vår utbildning, aldrig förstått att nyckeln till människans möjlighet till kreativitet och förmåga att skapa humana lösningar ligger i barndomen. Hur vårdar vi den insikten?

Hur vårdar vi barns vilda tänkande – fantasi, skapande och utmanande berättelser? Att vuxna konstnärer går igenom långa utbildningar utan att möta barn eller barndomsbegreppet är idioti.

Utbilda konstnärer, lärare – ja, alla, att se barns behov av skapandet.

En av mina upptäckter är tyvärr att det förakt jag själv mött för teater för barn är ännu större på barnfilmsområdet. Medan barn äter, läser, tänker och skriver film. Film är det nya språket och barn läser det bättre än vi, deras lärare.

Till slut, en önskan och vision från mig och Svenska Filminstitutet som jag också framförde för vår kultur- och demokratiminister: att kulturdepartementet tillsammans med utbildningsdepartementet skapar en utredning och plan för hur varje svenskt skolbarn ska få möta konst –­ i allt från film till teater.

Jag hade allt detta på hjärtat och inför den djupa orättvisan började jag gråta. Storgråta. Alice Bah Kuhnke tog det bra och ställde en viktig följdfråga – varför har barn inte en större betydelse än så här i vår tid?

 

Fotnot. Fotot som illustrerar detta inlägg hänger på väggen i Alice Bah Kuhnkes kontor.

Barnfilmsambassadören på plats

Barnfilmsambassadören inledde en skolbiovisning av Flickan, mamman och demonerna i Nybro. Magnus Engvall från Reaktor Sydost var på plats med kameran efter visningen.

Barnen var öppna, glada och frågvisa och väjde inte för tunga ämnen: Är du proffs? Hur gör man film? Kan man gömma sig med barn? När rymde du? Hur filmar man skärt? Vilket program klipper ni i?

Tilläggas kan att Alstebrobarnen som missade filmen nu har fått se den.

Barns empati och solidariska lösningar

Starka upprörande berättelser kräver form, men vilken? Min erfarenhet av att skapa för barnpublik är att små barn har en stor estetisk sensibilitet. Min teaterpublik har bestått av så små barn som sex månader och de reagerar på skönhet med stor observans. När jag ser film med tre- till femåringar kommer jag att tänka på vilken bra konstpublik de utgör. De kräver inte dramaturgi med lyckliga slut och har färre inlärda berättarformler. Där är barn bättre än vuxna. De diktar till eller löser problem i berättelsen.

Mitt liv som Zucchini är en prisad och älskad, men en smula stereotypt animerad film. Den väcker starka känslor för sina tilltufsade, människoliknade barnfigurer med stora vädjande ögon, snipiga näsor och små sorgsna munnar. Den är fyndigt gjord. I sin ofullkomlighet bär de leranimerade figurerna berättelsens trauman. Filmen lyfter och ramar in en oerhörd tematik – ÖVERGIVENHET.

Detta kräver etisk, stark och bra form. Filmen förser barnen och de vuxna i salongen med flera vilopunkter. Fler schyssta vuxna som bryr sig vid sidan om de sjuka, onda. Kraften och det originella i denna korta franska film är tron på kollektivet. Det franska samhället som det var en gång? Det funkar här.

Om vi skulle intervjua barnen i publiken utlöser förmodligen det öppna slutet, med de övergivna barnen som inte adopteras av den snälle polisen, stark empati och krav på en rättvis lösning. Verklighet och starka tabuämnen kan i rätt utförande utlösa just detta som är unikt för oss människor – mest hos barn – empati och beredskap till solidariska fantasier. Verkliga försök till solidariska lösningar.

Många filmer för barn löser sig alltför lätt i gulliga och lyckliga slut, som barnen dels inte tror på och som dels bromsar denna konstruktiva lösning. Öppna slut är bättre!

Detta leder mig till funderingar om det animerade kontra det naturalistiska. Under mina två år som barnfilmsambassadör har jag sett att det för de yngsta endast visas animerade filmer. För de äldre visas mer och mer ”verkliga” filmer, med riktiga skådespelare. När ett barn i min bekantskapskrets skulle se Siv sover vilse pratade hon om att hon skulle se otecknat. Under mina samtal har jag lagt märke till att även de yngre barnen längtar efter mänskliga uttryck i form av skådespelare. Sagofierade, ja, snällifierade illustrationer är resultatet av vuxnas nostalgi. Eller sadism. Barn vill VETA.

Strålande undantag finns. Komplext animerat om relationer och känslor är Pixars Insidan ut, eller animerade långfilmer för vuxna, som Signe Baumanes Rocks in my pocket.

Detta antingen eller – animation eller naturalism, förbud eller frihet får mig att önska mer av allt för barn. Behöver barnen kudde frågar man på biografen. De är kortare. Det är allt.

image-1

Från Mitt liv som Zucchini. Bild: Folkets Bio

I den bästa av världar

Barnfilmsambassadören går på pangbiografen Panora, nyinredd biograf med flera salonger. Anpassad inredning för yngre och äldre barn. Toaletterna en dröm. BUFF:s flaggskepp. Här har jag sett massor av viktiga filmer.

Denna gång visas min film för två skolklasser i Malmö, den ena vår Kompisklass från Backaskolan. Elvaåringarna får prata fritt med gästande regissör.

Alla frågor får ställas direkt efter visningen: Var tårtan förgiftad? Hur blir man regissör? Dödade mamman råttorna? Varför var filmen barnförbjuden? Vem var rädd?

Barnen är livliga, osentimentalt nyfikna. Lättpratade.

Efteråt åker vi med vår Kompisklass till deras ovanligt vackra skola som tidigare varit ett sjukhus. Backaskolans mediepedagog Linus Rundberg Streuli har förberett sig genom att läsa Filminstitutets filmhandledning och går igenom karaktärer, motiv och själva berättelsen med eleverna. Nu ska jag möta deras fördjupade frågor. Det är eftermiddag, de har sett min film, rest genom staden, jobbat strukturerat med dramaturgi och nu är barnen i fasen att leka fram idéer till sitt eget filmskapande. Vi pratar spontana infall, drömmar, skräck, de funderar och/eller ritar. Jag spelar in deras ”pitchar”på min telefon och går runt i smågrupper och lyssnar till på deras tankar.

En mobbad pojke googlar sitt namn i elevkatalogen och när han får upp sidan på skolkatalogen är det en ödla där och… sen en till.

En stor engagerad diskussion bryter ut plötsligt och engagerar alla, om vad död kan betyda i drömmar. Här inför mina ögon vecklar ett helt forskningsfält ut sig: jag får syn på hur barnen bearbetar fiktion, allt ligger synligt öppet i drömmen. Här flyter allt in och behandlas. Råmaterialet till mer forskning i filmreception som jag efterlyser. Klassen skiljer på verkligt och skräck.

A: Om man dör i drömmen dör man…

Protester

B: Nej, när jag dör och ser mig själv ligga där väcker jag mig själv och så lever jag upp igen…

Barn tycker inte att min film är särskilt läskig. Men den väcker tydligen lusten att prata om ”konstiga” saker.

 

 

 

Om vikten att mötas

Att möta andra som arbetar med eller har intresse för konstnärliga uttryck för barn och unga och deras mycket olika uttryck och språk är ovärderligt. Genom Assitej, en internationell plattform som möjliggör sådana möten, har jag fått komma ut i världen med workshops och verk. Första gången var redan 1971, då jag tillsammans med Vivica Bandler, internationalist och legendarisk teaterchef för Stockholms stadsteater, mötte några äldre herrar under kristallkronor i Moskva. De visade oss sin statliga välgjorda barnteater och jag berättade för dem om det nya­­­­­ – ­om ungdomsteater i Sverige och om arbetet med att höja blyga tjejers röster i satsningar som Tjejsnack ute på Stockholms ungdomsgårdar.

2002 fick jag genom Assitejs försorg chansen att åka till Korea och där hålla en föreläsning för fyra tusen delegater. Möjligheten att skapa för mycket små barn möttes med nyfiken entusiasm i ett land som har en exploderande ungdomskultur. På SAND-festivalen i Kristiansand tidigare i höst presenterades ett brett utbud – från klassiker för de yngsta där bland annat isländska Hildur Kristinsdottir förvandlat Virginia Woolfs roman Mot fyren till ett fysiskt symboldrama, till tysk performancekonst.

I festivalens utbud möttes livemusik, tekniskt utsökt designad filosofi och rent scenografiskapade verk som arbetar med perception. Föreställningar för vuxna, som funkar lika bra för barn.  Här fanns förstås också de ”vanliga”, romantiskt barnanpassade dansföreställningarna, med glitter och mim och subtil sagoton. Här visades också film med samtal mellan artister och akademiker där film om ämnen som barndomens utsatthet blandades in.

Men SAND-festivalen är inte minst en avspänd mötesplats där ärrade kollegor möter varandra, föräldrar möter studenter och blivande pedagoger möter barn. En mötesplats för alla åldrar. Samma natt som jag skulle åka därifrån ägde Kristiansands kulturnatt rum. Pampigt stora tonårstjejer framförde musik som de skrivit själva. Deras röster vittnar om nästa generations styrka. De har starka röster!

 

September, SAND-festival och censur

 

Sverige har en gång, i de avlägsna 60- 80-talen, inspirerat Norge med sin experimenterande scenkonst för yngre. Nu är det vår tur att i Sverige beundra den spännande och årligen återkommande konstfestivalen SANDfestivalen i Kristiansand, som i år gick av stapeln 15-17 september. Här samlas performanceteater, film och seminarier.

Temat för festivalen var ung publik och konst. För arton år sedan höll jag här en maratonföreläsning på fyra timmar om tabu och barns behov av frigörande konst. I år möter jag människor som berättar att de minns detta. Då var intresset för barn som mottagare ännu nytt. Idag rör sig unga och vuxna mellan internationella, mycket skilda uttryck. En av förmiddagarna satt jag med hörlurar och lyssnade på en orkester som spelade ett verk av John Cage. Dokumentära röster från flyktingbarn i Grekland gav oss instruktioner på flera språk och bruten engelska. Vi stänkte, plingade, sköt, spelade musik med sprayburkar och kastade sten i en gryta. Kaos och modernism. Verkliga barn i lurar som gav oss inblickar i sitt liv och instruerade hur vi skulle leva ut.

Själv var jag inbjuden till festivalen för att diskutera ett nytt censurklimat i Sverige. Den svenska regeringen ska göra en översyn av lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt. Jag har själv skrivit ett remissvar där jag betonar vikten av att de förslag som läggs fram sker med utgångspunkt i barns rätt till information. Informationsfriheten är en grundlagsskyddad frihet som enbart får begränsas i undantagsfall. Censur finns redan på så många olika nivåer.

Vi har till exempel:

A: Självcensur. Det där vi alla bär på, som handlar om en okunnig, ganska romantisk syn på det moderna barnet. Ofta missar vi konstnärer målet. Barn kräver sanning och intressanta uttryck. Och intelligens.

B: Barnkulturmarknaden som motståndare. Här är prioriteten är att nå många med hjälp av roliga, oskyldiga, icke-vuxenkritiska shower. Ja, hjälp!!! Så länge ingen blir arg eller orolig. Det vill säga ingen förälder eller lärare. Allt för inköparen!

C: Frågan om samhället. Statens censurer och lagar om hur vi ska s k y d d a barn från farliga intryck. Det vill säga förhandsgranskning, något som i Sverige bara kan drabba offentligt visad film för barn. I vår generösa tryckfrihetslag är barnfilmcensur ett undantag. Det ser olika ut i Norden och vi är ju – särskilt barnfilmsambassadören – med rätta stolta över vår svenska skolbio som visar åldersfritt: ocensurerade filmer åldersmässigt.

Men, (se: A) kanske lärare är drabbade av självcensur när de ska välja ur spännande filmpaket? Kanske rektorn bangar? Kanske är föräldrarna rädda och oroliga? Filmer om döden lär vara mycket lite efterfrågade, trots att behovet är stort och ämnet ömmande.

När jag ska flyga hem från Kristiansand säger taxichauffören: ”sitt på vänster sida i planet. Idag är det bra flygväder”. Den lilla staden breder ut sig under mig i solen. Från luften verkar det så idylliskt lätt att skapa mötesplatser som denna.

/Er ambassadör Suzanne, utan grön basker i sommarvarmt Norge.