Sommar, lek och surfplattor

Ni vuxna och barn…

Nu är det efterlängtad sommar och tid för leken.

Barnavårdscentraler har försetts med stödmaterial med faktiska råd om små barn och surfplattan som leksak. En efterlängtad hjälp till oroliga föräldrar som forskaren Malin Bergström tagit fram tillsammans med Statens Mediaråd om hur och hur mycket vi ska låta barn umgås med surfplattan.

Bergström ger några förnuftiga regler om tidsbegränsning och metoder. Föräldrar ska inte ha dåligt samvete när barnen får dyka in i spel och bilder. Budskapet går ut på att skapa ett vettigt digitalt beteende tidigt. Att ha tid kvar för lek.

Det viktigaste och svåraste rådet är kanske att vi vuxna måste intressera oss och dela barnens upplevelser. Och sätta ord på upplevelser! Hotet mot barnen är ju vår ständiga tidspress.

Barnfilmsambassadören gläder sig åt denna första perceptionsstudie. Forskning behövs, vuxnas konstanta oro bör ersättas med fakta om den fantastiska bildvärld barnen redan erövrat – ibland bakom våra ryggar. Barn jag möter i alla åldrar kan otroligt mycket om bildberättande.

Nu önskar jag mig få läsa efterlysta skräckfilmsidéer från skolbioaktiva från hela landet. Ni unga mediavana zombieälskare och ni lärare som gillar barns skräckberättelser som sund lek mot oro – hjälp till!

Sommarlovet är långt. Ni kan skicka bilder också.

Vi hörs!

Efterlysning: Skräckfilmsidéer!

När jag gästade barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF i våras så uppmanade jag barnpubliken i en fullsatt biosalong att skriva ner sina egna skräckfilmsidéer och skicka dem till mig.

Nu har jag fått en hel bunt läskiga, spännande och inspirerade idéer från Näslundsskolan i Hallstahammar! Här vill barnen se filmer om ”psykostalker”, ”tjocka ormar”, ”långa knivar”, ”en självgående bil som följer efter dig”, ”porslinsdockor”, ”zombiebebisar” och ”Olof Palmes mördare kommer tillbaka med syrgasmask och dödar barn med kniv”. Några elever har skrivit hela synopsis, några av dem har illustrerat sina idéer och några har listat allt de tycker är skrämmande. Jag kan konstatera: min uppmaning har satt i gång fantasin!

Och nu riktar jag mig till alla barn i Sverige med en uppmanande vlogg: Skicka fler idéer till mig på temat ”Skräckfilm som jag vill se den”! Och till vuxna bloggläsare: Sprid gärna denna vlogg till alla barn i din närhet!

Skriv dina idéer i kommentatorsfältet här på bloggen eller skicka dem via mejl barnfilmsambassadoren@filminstitutet.se eller per post Barnfilmsambassadören, c/o Malena Janson, Svenska Filminstitutet, Box 271 26, 102 52 Stockholm.

Efter sommaren lovar jag att berätta om de idéer jag fått in!

Är våldsamma kvinnor läskigare än våldsamma män?

Flickan mamman och demonerna_Blogg

I dag skriver jag om min egen film, det vill säga jag har tillfälligt tagit av mig barnfilmsambassadörens gröna basker. Och gör en genusspaning utifrån kritiken mot Flickan, mamman och demonerna.

Visst får och ska min film granskas kritiskt – men hur ser det ut med rättvisa och normer?

Blir vi räddare för våldsamma kvinnor än våldsamma män? Är det läskigare om en mamma är hotfull mot ett barn än om en pappa är det? Är mäns brutalitet så mycket mer accepterad, så vardagligt förekommande i film, att skurken blivit en manlig stereotyp?

Diskussionen om modersporträttet i min film antyder det, eftersom den innehåller flera repliker och utsagor som visar att vuxna blir rädda för filmens mamma. Många vuxna, även professionella filmkritiker, tycks bli blockerade av Siri-gestalten. Filmgranskarna på Medierådet hävdar till exempel att barn under 15 år kan ta skada av skildringen av en familj som består av en åttaåring och en psykiskt sjuk mamma. Trots att det tydligt framgår att mamman styrs av demoner och inte är elak i sig. Och Aftonbladets recensent Jens Peterson skriver under rubriken ”Plågsamt otäckt att se” att ”modern är oberäkneligt skrämmande hela tiden”.

Kan det vara så att landets skakade filmkritiker och medieråd möjligen har större tolerans för manliga hotfulla figurer? Eller vad ligger annars bakom den ovanligt hårda bedömningen av en film noggrant framarbetad för barn i skolåldern med vuxet sällskap?

Här följer utdrag ur tämligen brutala filmer som Medierådet har försett med 11-årsgräns:

The selfish giant
”Framställningen innehåller inslag av barn som far illa och befinner sig i utsatta situationer, uppslitande gräl, slagsmål, hot, samt en pojke som förolyckas […].”

Mig äger ingen
”Framställningen innehåller flera inslag av högljudda och dramatiska familjegräl som vissa gånger slutar med våldsamheter, hotfulla situationer samt skildringar av ett barn som lever i utsatthet […].”

Beasts of the southern wild
”En skildring av några människor som vägrar att lämna sina hem inför en stundande orkan. Framställningen innehåller inslag av en pappa som uppträder hotfullt och oberäkneligt, en liten flicka i olika utsatta situationer, närbilder på döda djur och en döende man […].”

Pojkarna
”Framställningen innehåller inslag av hotfull stämning, slagsmål som resulterar i blodvite samt en ung man som berättar om en våldtäkt av ett barn som bedöms kunna medföra oro och stark rädsla […].”

Min så kallade pappa
”Framställningen innehåller inslag av ett utsatt och ensamt barn som övergivits av sin mamma och pappa, man som förlorar medvetandet och faller ihop och en utdragen och mycket realistiskt skildrad förlossningsscen med en skrikande gråtande kvinna i stora smärtor […].”

Det finns fler exempel, som sagt, som ni själva kan läsa här.

Pappor får vara våldsamma och grova i mun men inte mammor, såsom Siri i min film.

Tack Joachim Bergenstråhle som ”bara” läste innantill.

 

Bort med dömande vuxenglasögon!

Svardsmastaren_bloggKraften i vuxenvärldens blick på barnet är en god och välvillig kraft men också en sträng och moraliserande kraft.

Filmregissören och konstnären Ebba Theorells film Kraften är en kort essäfilm om yngre pojkars fysiska stridslekar. Men vänta nu; är det verkligen bara våld vi ser när pojkar leker, rasar, hoppar, sparkar, brottas? I dessa minutiöst utformade hopp, skruvar, attacker och bakåtsprång? I ritualer framför spegeln eller mittemot den andre i virveln – är inte detta dans? En dans som handlar om kroppens flöde, att leka med möjligheter, att bearbeta djuret, att erövra naturen, hoppstenen, trädens väldighet, det främmande mänskliga och oroande jag sett.

Med plastpistolen i hand suckar de omhändertagande kvinnorna över pojkarnas ”eviga krigslekar” … Men vänta nu, lockarna flyger … Kan det vara en flicka som virvlar förbi som en smidig tiger? Språnget liknar samurajens eller kanske leopardens. Eller den lilla ivriga hunden som blandar sig i ett ögonblick och tror han är varg?

Många timmar i skogen har Ebba Theorell med kameran i hand spanat på förskolebarnens konst och förmedlar till oss sin upptäckt: att den stygga pojken som leker krig är en produkt av vår dömande blicks genuskonstellation. Med eller utan vapen i form av grenar utför barnet en estetiskt inövad rörelsekonst. Muskler, andning och koordination är byggstenarna i en slags medfödd identitetsuppgift: Jag erövrar världen.

Eldsbroder_blogg

Ebba Theorell har visat Kraften för förbluffade vuxna – föräldrar, pedagoger, förskolepersonal – och ställt frågan ”Om det inte är pojkar som leker våld, vad är det då?”. Genusspanare reser sig då glada och inspirerade: ”Fortsätt detta arbete!” Filma flickor och pojkar, följ dem när de testar sin kropp för att få svar på sina frågor! Vem är jag? Vilka krafter har jag? Hur tar jag mej an världen? Och filma lekens förhandlande, barnens långa dialoger om vad, hur, vart. Skildra detta viktiga bygge och få oss att byta ut Moralglasögonen genom vilka vi bara ser att pojkar leker krig.

Vi alla är världserövrare med själ.

Se ett klipp från filmen här.

NOT: Filmen Kraften visas i samband med Filminstitutets skolbiodagar, som under 2016 arrangeras i fyra städer runtom i Sverige: Malmö 16/3, Karlstad 14/4, Jönköping 19/5, Stockholm 29/9 och Sundsvall 31/10. Mer om våra skolbiodagar kan du läsa här.

 

Berättelser är livlinor i kaos

En barnfilmsambassör är stolt över filmkonsten, men nu oroas jag av en våg nya puritanska vuxna som inte förstår estetik och vill skydda barnen från berättelser.

Varje gång jag ser en bra film med sin egen värld blir själva filmkonsten stärkt känns det som. Jag vill ha mer.

Varje gång unga startar filmklubbar, som i Växjö, tänker jag att filmen som konstart är viktig att också klubba om – reflektera vidare över. Försvara. De unga väljer själva filmer och talar för sin hållning.

Varje gång som jag ser filmer som våra kompisklasser gjort med sina lärare (Filminstitutets samarbete med skolor i landet: Arvidsjaur, Hallstahammar, Göteborg, Malmö, Stockholm) blir jag hoppfull. De testar genre, ämnen, klipper, genomskådar.

Eller när jag har samtal med passionerade konstnärer – nu senast med Valandakademin från Göteborg under BUFF i Malmö. De har sitt prisade sätt att göra film med barn i alla åldrar. När jag möter filmpassion känner jag glädje. Alla pedagoger som älskar att lära ut konsten att se med bilder strålar i ett visst ljus… Det är sant. De glöder.

Numera förstår allt fler i vårt avlånga land att många är filmanalfabeter och skulle behöva få insikter i hur film görs och fungerar för att begära och begripa mer. På det sättet skulle vi kunna bli fler mediaskickliga avslöjare och konstnärliga förnyare.

Varje gång jag träffar en engagerad vuxen som lär ut filmhantverk och estetiska tankar till unga blir jag ju optimistisk. Framtidens abc är läsa/skriva/räkna/filma! Unga vuxna, t ex studenter jag haft, kommer att välja bort att göra spännande filmer för barn om de ska behöva tänka på censur när de berättar. Själv säger jag ofta: det är bara en pjäs, en bok, en film, det behövs ju så många fler!

Inte bara den högdramatiska ”Flocken”, eller den punkanarkistiska ”Det borde finnas regler”, kan beskriva hur det är att leva med sin sexualitet som tonåring. Ös på med massor av motsägande filmer, i olika genrer och från olika länder! Drama, idyll, fars, postmodernt, koncept, glamour! De berättelser som förmår engagera publiken så att vi skakas av rörelse och växer i samtalen efteråt. Vi behöver oändligt mycket fler provocerande nya filmer. Jag befarar att rädslan inför det komplexa håller på att hota den kreativa frihet vi har uppnått efter hård kamp mot nymoralism och fördomar mot barns intelligens och förmåga.

Skolbio är ett stort område, med mycket olika filmer, en del oroar publiken – ja – och publiken börjar tänka och fråga, det är ju det som är meningen. Publiken ska begära starkt stoff till sitt inre, känna igen delar av det och få nytt material att gå vidare på. En estetisk medvetenhet – ja. Medvetenhet om form och gestaltad fantasi förmedlar någon slags förståelse för att livet går att leva. Berättelser är livlinor i kaos. Verkligheten får gärna ändras till det bättre. Gör bättre värld för barnen. Men censurera inte oroande berättelser, fråga i stället om de är sanna, och se hur de berättas. Det är temat i denna blogg.

Barnvaktsbio, nej. Skolbio, ja!

Att erövra vuxenvärlden är det skimrande mål vi barn har, tror jag; men hur vi ska utveckla oss och ta oss dit – omfatta allt och step by step erövra självständighet – det är en gåta. Vägen dit går genom nya smällar och ljuvligheter och både sega och utmanande upplevelser. Vi får nya ouppnåeliga mål.

Vi ska testas och härdas för att bli vuxna. Bildningsresan går genom möten med konst och barnunderhållning och även ”vuxenförbjudet” av olika slag, och det viktigaste är reflektion med andra om detta – om hur det är att vara människa – och vilka fruktansvärt olika sätt det finns att bli människa på.

Filmer som innehåller komplexa berättelser, och som anspelar på maktlöshet eller grymhet i barndomen, behöver ett bra samtal med en empatisk vuxen för att göra den lite ovana upplevelsen legitim och spännande.

Många konstnärer noterar just nu en rädsla från vuxna, och ökade krav på att censurera det de oroas av. Verkligheten är svår att ändra men barnkultur kan ju strypas.

Barnfilm som ”barnvaktsbio” är för vuxna utan fantasi. Föräldrar som vill vara fria från barn och ha det ofarligt och säkrat. Vi barn klarar föräldrafritt, men vi vill ju växa och utmanas!

Se till att dina barn får ta del av intressanta samtal. Se till att de får ta del av skolbio!

Läs mer:

Om att boka skolbio

BUFF 2016, Malmö

Skolbiodagen 16 mars 2016, Malmö